Det blev inte många rader om begravningen förut. Jag orkade inte skriva. Nu känner jag att jag behöver få skriva lite om det.
Morfars begravning hölls i Ludvika, i ett kapell med en begravningsförrättare. Ingen kyrka och ingen präst. Inget religiöst prat heller. Det var bra och det var fint. Vi var väldigt få där, mormor bestämde att det skulle vara för de närmaste bara, hon orkade inte mer. Det var så många som hade hört av sig och ville komma, och hon kände att hon inte orkade. Det förstår jag. Hon har ju förlorat sin livspartner, jag skulle nog inte heller orkat om det var jag som befann mig i hennes situation.
Jag kanske ska ta allt det här i ordning så att de som läser det här kan förstå något, Om det nu är någon som intresserar sig för det här vill säga.
Morfar dog på farsdag, den 14/11. Det gjorde så ont, så ont. Och saknaden är obeskrivlig.
Hans död inträffade plötsligt, och ingen var riktigt beredd på att det skulle hända då det hände, jag tror att alla trodde att han hade i alla fall något år till . Han var sjuk och hade levt på lånad tid, visst, men han var i så bra form. Han hade hjärtproblem och gjorde en operation för kanske 15 år sedan. Då lever man på lånad tid, för om inte vetenskapen utvecklats så mycket inom just hjärtoperationer så hade han dött då. Så jag är glad för att jag fick ha världens bästa morfar i 21 år. Jag är så otroligt glad för det.
Alla hade väl trott, till och med han själv, att det var hjärtat som skulle ge upp . Men det var hjärnan, han fick en stroke. Hjärnan fick inget syre och han blev halvsides -förlamad. Till en början. Han låg på sjukhus i några dagar, första dagen mådde han förhållandevis bra. Han skojade och skämtade, precis som vanligt. Fast han var lite ”sne” i ansiktet och hade svårt att röra resten av kroppens vänstra sida. Någon dag senare hamnade han i koma. Läkarna sa att det var vanligt, hjärnan behövde bearbeta svullnaden. Men det var inte bra, det var ett steg bort från livet och alla oss som saknar honom och ett steg närmare döden. På söndagen dog han, på farsdag.
Morfar var glad och händig. Han och Jonas hade lagt om taket på stugan bara någon månad innan han dog. Han och Jonas hade planerat vad som skulle göras nästa sommar. Hur kunde han dö? Han hade tydligen spelning med sitt band under den tid han låg i koma också. Han älskade musik, Jazz. Aldrig får jag höra jazz musik på högsta volym spruta ut ur högtalarna i bilen när han plockar upp mig på stationen i Ludvika.
Hur som helst så hölls begravning den 3/12. Vi var få som jag skrev tidigare. Det var fint och passande. Det spelades jazzmusik och hans egen musik i kapellet. Innan begravningen skulle jag hjälpa Johanna (moster) att ordna i lokalen vi skulle vara i efter kapellet. När vi kommer dit ser vi att cateringfirman dukat helt galet. Så jag och Johanna fick skynda oss att duka om och placera ut bord och stolar på ett bättre sätt. Samtidigt ordnade vi minnesbordet. Det fanns bilder på morfar som ung, med oss barbarn och med mamma och hennes syskon och såklart med mormor. Och lite andra saker som han gjort eller hjälpt oss barnbarn att snickra ihop. Sedan fick vi slänga oss in i bilen och köra, kanske lite snabbare än man ska, till kapellet.
När vi kör in på parkeringen vid kapellet kommer Riccy (mosters sambo) ut och säger att vi ska skynda oss in. Jag tar ett sista andetag ute i den kalla friska luften och sätter ena foten över tröskeln och tårarna börjar rinna. Rakt fram i kapellet står kista. Kista där min döda morfar ligger. Kistan där hans kropp ligger. Jag trodde att jag skulle rasa ihop. Jag satte mig bakom Kalle (morbror) och mormor. Satt med Olle, Axel, Sara och Jonas. Tintin satt på den främre raden, bredvid Johanna. Alla grät, tårarna bara rann.
Begravningsförrättaren pratade om hur mormor och morfar träffades, om hur han ville resa till USA och hälsa på sina kusiner igen. Att han älskade att resa till Egypten med mormor och att han alltid varit en busig morfar. Och ja, det var han verkligen. När man var liten var det verkligen lek som gällde. Jag satt där på andra raden i kapellet och tänkte på alla minnen som jag har fått med morfar. Det får jag skriva mer om sen, jag klarar inte av att hålla tårarna borta mer. Och börjar jag skriva om det så lär jag gråta i någon timme. Det orkar inte min hud under ögonen.
Jag la i alla fall handen på kistan och sa ”hej då morfar, jag kommer att sakna dig”. Vet inte varför jag gjorde det. Jag tror inte att han hörde det, jag tror att om man är död så är man död och då är man borta. Men man vet ju inte säkert ( nej, gud, himlen och helvetet finns inte. Det är större chans att spöken finns.) så jag tänkte att det var säkrast att säga något.
Jag och Johanna åkte iväg lite före alla andra. Johanna fick för sig att hon var tvungen att åka hem och hämta en sax. Haha, det är så typiskt när vår familj/släkt ska göra något. Saker glöms bort och Johanna är tidsoptimist. Det var Johanna som hade nycklarna till lokalen och alla kom fram till lokalen och fick stå ute i kylan en stund för att vi inte kommit dit,trots att vi åkte i förväg. Men det kändes bra under middagen, vi skrattade, och pratade om fina minnen och hade kul trots att vi var ledsna. Men det var trevligt i alla fall.
Och förberedelsen i lokalen gick bra, det blev fint, TILL SLUT. Men det gjordes på det sätt som allt görs när familjen Wikström/Johansson /Malik gör något. Haha:)
Men ja. Jag saknar morfar fortfarande, det kommer jag jämt göra, han betydde så mycket för mig. Han var en av de viktigaste personerna i mitt liv. Det får också utvecklas i ett annat inlägg. Nu får det räcka, det svider under ögonen.
Morfar <3
Tavlan på morfar är ritad av konstnären Folke E. Larsson.
